Gröna sköna Uppsala!

Jag kollar in enkäten som Fritids- och naturvårdsnämnden gjort. Uppsalaborna är ena riktiga gröningar.

Stadsskogen, Fjällnora, Ulva kvarn och Hammarskog är de mest välbesökta friluftsområdena och har tillsammans med Hågadalen Nåsten och Årike Fyris besökts av var fjärde uppsalabo minst någon gång under det senaste året. Wow!

Cykel och promenadvägar är det uppsalaborna vill att kommunen ska satsa mest på.

Kul!

Teckningskurs för kommunalråd

Som traditionen bjuder så äter kommunalråden i Uppsala lunch med studieförbundens företrädare den första riktiga arbetsdagen efter julhelgerna. Det var mycket givande och som en julklapp i efterskott hade studieförbunden sammanställt vilka aktiviteter de har som hjälper kommunen att uppfylla viktiga målsättningar vad gäller kultur, demokrati mm.
I morgonens postskörd hade jag och de andra kommunalråden fått terminens program från Folkuniversitetet tillsammans med ett trevligt brev där Folkuniversitetets chef tipsade oss om lite olika saker, bland annat folkbildningskvällar med idéhistoriker och om att vi kanske kunde gå en teckningskurs. Det senare var ju lämpligt med anledning av de mer och mindre lyckade självporträtt vi åstadkom i TV4 före valet. Jag passade på att kolla med Folkuniversitetet. Den baktanken fanns inte, men det var ju ganska roligt i alla fall...

Med Olle på innebandy

I går kväll följde jag med Olle och hans familj när Sirius mötte Umeå City. Olle spelar själv i ett pojklag i Sirius IBK och föräldrarna får ställa upp som funktionärer när a-laget spelar match. I går var det lite extra svårt att skapa intresse att ställa upp, eftersom matchen flyttats från söndag till lördagkväll. Jag tycker att det var kul att få följa med och bara roligt att stå i insläppet. Det var en bra match och en viktig match eftersom Sirus tog ett stort skutt upp i tabellen tack vare vinsten.

Det var cirka 340 i publiken, färre än vanligt. UNT skriver om att det har varit lite svårt att få tider till både matcher och träning för laget på sistone. Nu ska ju en arena för innebandy byggas med sju hallar, vilket säkert kommer att förbättra möjligheterna. Men jag tycker ändå att det här exemplet om a-laget som åker ut till Rasbo för att träna berör en viktig idrottspolitisk fråga för Uppsala: Behöver vi inte satsa mer på grundinfrastrukturen för idrotten, dvs fler mindre anläggningar, sporthallar och gympasalar med läktare. Det är kommunens verkliga idrottspolitiska uppgift, tycker jag.

Jag måste också säga att jag blev lite imponerad av UNTs minutbevakning av matchen. Tänk om politikjournalistiken skulle vara lika intensiv. Tänk er vilken intressant rapportering det skulle bli från kommunfullmäktigemötena!

Det räcker nu

Nu räcker det, skrev UNTs ledarsida häromdagen. Jag tycker också det. Idag ännu mer. Stefan Hannas senaste inlägg på sin blogg handlar om försvaret och låt mig citera:
"Jag tycker ocksa att vi skall krava att varje land far utveckla ett mer avancerat hemvarn. Da har aven varje land en egen folklig forsvarsformaga om t ex den allt mer makthungriga Europakommissionen i framtiden valjer att skicka EU soldater till Sverige, bara for att vi t ex vill infora en halsoskatt som de inte haller med om."
Han får kritik för att han skriver ogenomtänkta och konstiga saker på sin blogg. Så gör han en halvhjärtad pudel. Och efter det skäller han lite på journalister för att de skriver om hans uttalanden. Och så fortsätter han att blogga ut idéer som måste vara bland det konstigaste man sett en politiker skrivit på länge. EU-militär som ska angripa Sverige för en hälsoskatt. Ursäkta. Det räcker nu. Faktiskt.

Kan ett kommunalråd ha en annan uppfattning än partiet?

Jag tycker att det finns flera frågor som kommit upp i och med "Stefan Hanna-affären" som är allmänpolitiskt intressanta. En sådan fråga är om man får ha annan uppfattning i sakfrågor än sitt parti och vara en politisk företrädare, till exempel kommunalråd eller landstingsråd?

Det enkla svaret är ju att det är självklart att man får det. Sverige är ett fritt land och vi har yttrandefrihet. Men samtidigt så är det inte så självklart att man bara för att man har det ska opinionsbilda i just de frågorna, eftersom man är en viktig företrädare för sitt parti och att det man säger faktiskt uppfattas som partiets politik?

Vill man driva en annan linje än partiet är det ju främst i interna sammanhang man driver sin linje. I MP har vi också högt i tak och vi är öppna för att ompröva ställningstaganden, genom till exempel medlemsomröstningar. Det normala är väl att lägga en motion till kongressen, engagera sig i någon av partiets styrelser eller arbetsgrupper, ta upp frågor till diskussion på medlemsmöten eller engagera sig inför beslut om nytt partiprogram. Som ny politiker kan man ha en del kunskapsbrist om hur frågor drivits tidigare, varför kompromisser gjorts och liknande. Här är ju dialogen med sina partikompisar särskilt värdefull också för att få kunskap.

Ett undantag där man kan driva en politisk fråga som skiljer sig från partiets officiella linje kan ju vara om lokalavdelningen tar ett beslut om det. Där har man ju ett demokratiskt mandat och uppdrag att driva frågan.

Partipolitiken och medieklimatet uppmuntrar alla i politiken att profilera sig. Det är bra. Det är genom att synas och debattera man får de viktiga kontakterna med medborgare som också har åsikter och värdefulla synpunkter. Det är genom att många i partiet syns och säger kloka saker vi får genomslag för vår politik.

Samtidigt är medieklimatet tufft och som offentlig person (särskilt om man har makt) kan man bli hårt ansatt. Med medieträning får man utbildning i hur media fungerar, hur journalister arbetar och man lär sig att uttrycka och få fram sitt budskap bättre. I mediestrategin som vi lagt fast på lokalplanet ingår för vår del en prioritering i vilka frågor vi vill prioritera i vårt parti. Skulle jag ha någon synpunkt om mitt partis inställning till en utrikespolitisk fråga till exempel, är jag ju rätt säker på att det är en fråga som inte är med i vår lokala prioritering.

Sedan är det ju viktigt att ha en fördelning av arbetsuppgifterna. När jag pratade med Johan Edstav, MPs landstingsråd, om de här frågorna igår sa han: Jag skulle ju inte göra utspel om till exempel skolpolitik i Uppsala kommun. Nej, det ger du fan i, skämtade jag tillbaka. Det är viktigt att komma ihåg att politik inte enbart är tyckande, utan att det är förmågan att genomföra politiken som är det viktiga. Det är våra skolpolitiker tillsammans med KF-gruppen och mig som kommunalråd som ska ha det skolpolitiska ansvaret att också opinionsbilda i kommunala frågor av det slaget. Det här är ju också en fråga om hushållning av den begränsade tid man har.

Jag är en lika varm anhängare som Stefan Hanna av att det kommer in nya människor i politiken. Alla kan inte ha fötts in i politiken. En av de roligaste sakerna jag vet är att prata på möten för nya medlemmar. Vi brukar hålla mötena ganska öppna och låta de som är nya ställa sina frågor. Ibland handlar frågorna om detaljer i sakpolitiska frågor, ibland är det mer frågor om kommunens, landstingets och riksdagens strukturer och det kan också handla om rent ideologiska spörsmål. Ofta brukar riksdagsledamoten, landstingsrådet och kommunalrådet kunna svara på de flesta av frågorna om vi lägger ihop vår kompetens.

Nu har jag kommit ifrån ämnet lite, men för att ta tillbaka tråden till frågan "Kan ett kommunalråd han andra åsikter än sitt parti?" så har vi i MP en regel att redovisa till valberedningen vilka frågor vi inte sympatiserar med partiet med innan vi ska väljas till olika poster. Ibland får man också den typ av frågor av partikompisar inför personval. Det tycker jag är ett bra sätt för partiet att också få reda på hur man ställer sig. Framförallt har det gett mig en bra känsla för hur viktigt partiet tycker det är att jag ska vara en företrädare.

Smekmånaden är över nu

Den 25 december skrev Centerpartiets kommunalråd Stefan Hanna åter igen ett intressant och lätt vansinnigt blogginlägg. Stefan är på semester i Thailand och ägnar sin tankemöda åt att fundera på stora samhällsproblem och så spekulerar han om lösningarna. Nu har riks- och lokalmedier i hela Sverige lyft upp nyheten om hans åsikt och ledarskribenter har gjort ner honom, och jag vet inte om Stefan ens har uppfattat det. Och det är kanske just där hans största problem ligger - han skriver och skriver, men verkar inte läsa inte in sig på fakta eller ens sitt eget partis politik, trots att han är så ny i politiken. (fast faktum är att alldeles nyss försvann ett av hans senaste vilda citat på bloggen, så informationen kanske gått fram nu...)

Låt mig först få säga att Stefan Hanna är min politiska motståndare och jag skriver inte den här blogginlägget vare sig för att fixa hem någon billig poäng på att motståndaren gjort bort sig, eller för att vara taskig i största allmänhet. Stefan Hanna är ett fenomen och ett mycket märkligt sådant. Eftersom han är en lite udda fågel har han också ganska länge undgått kritik för det han skrivit på sin blogg - för det är vare sig första eller sista gången riktigt ogenomtänkta förslag hoppar ur hans mun. Det är bara att läsa hans blogg. Och hur mycket han än vill förtjäna ditt och mitt förtroende, så är förtroende det sista jag får för honom. Idag beskriver han bidrag som knark och igår skrev han att våra äldre är ett svart hål som kräver resurser.

Stefan gjorde entré i politiken, när han hamnade som ersättare i Gatu- och trafiknämnden för ett par år sedan. Han hamnade listetta på Centerns lista i Uppsala efter nästan kuppartade former (jag säger inte att det var en kupp - det verkade bara så för oss som inte hade inblick). Stefan Hanna är ordförande för Företagarna i Uppsala (han lämnar inte den posten trots att han också är kommunalråd med ansvar för företagarfrågor i Uppsala och har svårt med hattarna emellanåt) och har en bakgrund i IT-branschen. Framförallt är det erfarenheterna från sina utlandsuppdrag i Ericsson han faller tillbaka på när han utvecklar sina förslag. Det märks särskilt i kommunstyrelsen, tycker jag.

Även bland hans politiska motståndare har mothuggen ofta uteblivit för att han är ny, att han kommit från näringslivet, att han skriver snabbare än han tänker. Jag minns att jag själv försökte upplysa honom efter en skolpolitisk debatt att hans uttalande under debatten inte stämmer med Centerparitets skolpolitik på riksplanen. Han var inte särskilt intresserad, om man säger så.

Dagen före julafton skrev Stefan Hanna och tre andra centerpartister på UNTs debattsida.

De skrev att C är de nya liberalerna och "Det fria ordet, alla människors lika värde, marknadsekonomin och ett gemensamt starkt stöd till våra mest utsatta är värden som måste försvaras varje dag! Det är utgångspunkterna i Centerpartiets socialliberala bottenplatta och vägleder oss i alla frågor som vi driver."

Det här är ju inte något starkt stöd för att Centern i Uppsala är socialliberalt och det är viktigt att jämföra deras ambition om att vara socialliberala med vilka sakpolitiska förslag de faktiskt framför. Det kan ju vara så, som en facebookvän sa nyss, att de blandat ihop socialliberal och nyliberal...

Man kan ju i och för sig säga att Stefan Hannas fettskatt ligger utanför hans påverkansmöjligheter, eftersom det är en rikspolitisk fråga. Men det säger en hel del om hans sätt att se på världen. I hans värld är den egna fria viljan avgörande för hälsan, inte social bakgrund eller genetiskt arv. Det är ju ganska bekymmersamt att det just är Centerpartiet med Stefan Hanna i spetsen, som fått ansvaret för folkhälsofrågorna i Uppsala. Med den utgångspunkten är en seriös folkhälsopolitik (som alltså vare sig är pekpinneaktig eller domderande över människor) omöjlig. För man resonemanget vidare - att den som står för kostnaderna för sjukvården är Stefan Hannas förslag som han förde fram före valrörelsen, om privata försäkringar för sjukvård inte långt borta. Det här är inte socialliberalt.

Centerpartiets sk socialliberala bottenplatta är ett sänke för dem, helt klart. Jag är mest förundrad över att ingen i Centerpartiet har kritiserat honom öppet än. Det tycker jag är konstigt. Stefan Hanna är ju inte den enda frispråkiga personen i det partiet.