Happy New Year

I morgon startar valåret 2010 - i dag peppar vi upp oss inför valet med en Uppsaliensisk rödgrön artikel i UNT.

Året som gått har för min egen del varit ömsom vin ömsom vatten. Jag inledde året med att vikariera som presschef på riksdagskansliet ett par månader och vara språkrörens pressekreterare fram till att jag slutade i augusti. Då var den ordinarie pressekreterarstyrkan åter samlad efter omfattande barnafödande. Jobbet på riksdagskansliet gav mig inte bara en utan många erfarenheter. Vi hade ångan uppe redan före kongressen och EU-valet som gick som en dans - mycket tack vare en samlad grön europeisk EU-politik och de vassa kandidaterna Carl Schlyter och Isabella Lövin. Man ska inte heller förringa Maria Wetterstrands insatser i den stora tv-partiledardebatten inför EU-valet. Det var då många fick upp ögonen för hur bra hon är. Hon hade väldigt snygga kläder också - jag är ganska säker på att hennes kläder den kvällen fick människor att lyssna på henne lite extra. Och när man lyssnar lite extra på Maria Wetterstrand så går budskapen rakt in. De är enkla, de är tydliga och de är trovärdiga. Hur det gick till att Maria hade de kläder hon hade är en berättelse som jag sparar till memoarerna. En av Marias främsta fördelar, tycker jag, är att hon aldrig gnäller på motståndaren. Hon kan självklart ifrågasätta och kritisera, men med fakta och tyngd bakom orden. Gnället ger hon inte mycket för.

Det finns en eftersläpning i opinionen - Maria, Peter och MP har gjort rätt, rätt, rätt under lång tid. Det är det som nu syns i opinionssiffrorna. Under våren och början av hösten triggade Maria Wetterstrand igång svenskarna och inte minst ledarskribenterna. Jag höll nästan på att falla av stolen när jag läste Hanne Kjöllers ledarstick i DN i samband med vår kongress i Skövde. Jag var ansvarig för journalistkontakterna på kongressen och då träffade jag Hanne Kjöller på tu man hand för första gången. Hon var särskilt intresserad av vår barnpolitik, om socialpolitiken och om saker som kunde uppfattas som flummiga i MP. Vi gick igenom besluten som tagits och talade om realpolitik i nästan en timme. Mitt främsta fokus var att journalisterna skulle få lite mer inblick i detaljerna i det arbetsmarknadspolitiska program som MP för första gången antagit. Hanne Kjöllers positiva artikel kändes som en arbetsseger.

Kongressen i Skövde var den första kongressen då inte skäggen stod i vägen för Miljöparitets politik i medierapporteringen.

För två år sedan hörde jag ofta uttrycket: Jag håller med MP i en viss fråga - men jag är ingen miljöpartist. Från och med förra våren hör jag alltjämt: Jag beundrar Maria Wetterstrand - kanske inte hela Miljöpartiet. Nu hör jag allt oftare: Jag gillar Miljöpartiet - hur blir man medlem.

Jag vet inte om Peter Eriksson är Miljöpartiets största ideolog genom tiderna, men om jag får bestämma så är han är en av de största. Jag tycker nästan att det är bra att han står lite i skuggan av Maria, det triggar honom på ett bra sätt. Vi som sett dem på nära håll vet att de är jämlikar. De fungerar utmärkt bra ihop och det har inte med personkemi eller annat hokuspokus att göra. Det beror på att de är förnuftiga människor som vet att de inte konkurrerar med varandra, utan med de andra partierna. Peter är en handfast, känslosam politiker med mycket erfarenhet och stor kapacitet att forma ny politik. När jag jobbade i dagligvaruhandeln så lärde jag mig att det är nya eller utvecklade varor som driver ett varumärke. På samma sätt är det nya sätt att hantera politiska frågor och förnyelse som driver politiken. Peter har också en värdefull förmåga för timing.

Peters utspel om politik för god mat på Almedalen skulle jag också kunna skriva en hel del om. Samarbetet med Carola Magnusson klaffade hur som helst bra. Det var jag som sammanförde dem. Peter lyfte med sitt utspel matpolitiken till högre höjder, från jordbrukspolitikens komplicerade fält. I Almedalen ådrog jag mig förmodligen den lustigaste arbetsskadan genom tiderna - jag skulle flytta talarstolen inför Peters tal på stora scenen och fick den bastanta klumpen till talarstol på stortån. Blodet sprutade och när nageln efter några månader slutligen föll av så visade det sig att tillväxtämnet i nageln skadats. Jag får leva med en fuling till stortånagel som minne av Almedalen 2009.

Självklart tyckte jag att det var apa att inte riksdagskansliet ville fast-anställa mig efter vikariatet gick ut. Men sett i backspegeln så var det mycket bra. Dels har faktiskt Miljöpartiet lite för många anställda, ytterligare en fast anställd hade nog inte varit så lyckat. Men framförallt var det en suverän anledning för mig att kandidera som list-etta till MP-kommunlistan i Uppsala. Du ska vara politiker - inte någon fjösig tjänsteman, sa en av mina bästa vänner till mig på skarpen.

Och där är jag nu. Redo för 2010. De stora händelserna 2010 är självklart valet 19 september med stora möjligheter till rödgröna framgångar, kronprinsessbröllopet kommer inte att gå någon förbi och Uppsala kommer att grönska ovanligt vackert i vår då 700 gröna politiker gästar vår stad för Miljöpartiets kongress under kristihimmelshelgen 13-16 maj.

Gott grönt nytt år!